Frusenheten i bild. Det vi ser en slags dimension. Läser i Dagens Nyheter om matematiken och människans förmåga att föreställa sig dimensioner, mer än tre dimensioner är svåra att förstå men för en matematiker en möjlighet att räkna med. I E8 är ett mönster som visar 248 dimensioner.
Det är över min förmåga att tänka. Jag är tredimensionell. Men det som lockar mitt tänk är att läsa om förhållandet till matematiken:
”När matematiker väl har satt tänderna i ett problem
så försöker de systematiskt lösa uppgiften.
Deras egna frågeställningar väcker nästa fråga.”
(Torsten Ededahl, Matematikprofessor)
Detta med frågorna gör mig intresserad. Det är förhållningssättet till utmaningen. Inte är svaren så intressanta, utan är mer som viloplatser och en avstamp för nya utmaningar. Det nya skapar nya frågor och dessa är obekanta tills man arbetat fram svar, som absolut inte kan sägas vara färdiga. Det fina med matematiken är också förmågan att härbärgera problemet och att anta utmaningen att undersöka det man satt tänderna i. Den förmågan tror jag är en aspekt av lärandet. Det finns ibland inga snabba lösningar, inga snabba svar och inga färdiga svar heller för den delen. När utvecklar vi den kompetensen hos eleverna?
Anne-Marie
Er respons